*!*

Med emotionellt örker kommer insikten...
...allt kan bli bättre om man jobbar på det.

Kort bakgrunds beskrivning

Ja eftersom folk ofta har svårt att förstå mig,
Kommer jag börja med en bakgrunds beskrivning.

Jag växte upp med båda föräldrar under 80-talet.
Hemma blev jag och min mamma misshandlade av pappa och min syster utnyttjad.
Jag var sängvätare pga konstant rädsla.
Eftersom vi var en relativt fattig familj gick jag ofta i lånade kläder, självklart blev jag mobbad på skolan och fick stryk där med.
Min pappa dog 87, vilket var tur. Tills han dog fick jag inte gå utanför tomten, varje dag fick jag stryk tills jag svimmade och fick ofta se mamma krypa ifrån platsen han slagit ner henne på.
Så det var alltså först 87 jag fick en smak av friheten.
Runt 14 växte jag till mig och blev en populär kille.
Ungefär samtidigt som jag började resa upp mitt lilla arv.
Efter yterligare ett par år fick jag genom festvänner höra att det skulle öppna technoklubb i stockholm.
Jag åkte så klart över dit.
Överväldigades av storleken på hela tillställningen och den kärlek jag välkomnades med.
Fram till första razzian var vi som en liten familj där.
Jag kom i stort sett alltid först dansade till Anders Brauns sköna låtar och gick alltid sisst där ifrån.
[Mitt starkaste minne är en sorts dominogrej
1 jag är på fest i gbg med min nya och sveriges då enda snöleopard skivveska och får den stule.
2 veckan senare på annan gbg fest ser jag den på golvet och "själ" tillbakb den.
3 jag berättar det för en tjejkompis på docklands.
Och
4. Jag kommer till docklands, dan till 24 ungefär då jag blir utslängd för att dom fått höra att jag stjäler kläder.]
Men som alla vet blev det razzia och den enda riktiga familj jag haft försvann från mig för alltid.
Jag har sedan själv försökt återskapa detta med egna klubbar och fester.
Men att ensam kämpa mot poliser, krångla med lagar och skit har som enda resultat att man till och med får besök på födelsedags fester.
Och eftersom folk inte längre bryr sig om annat än sitt nässta rus skiter jag nu fullständigt i trans och techno scenen.
Jag och fullständigt mörker är samma person nu.
Dels pga det dels pga att folk tolkat min totala kärlek till alla jag ansåg vara vänner med någo man ska vara rädd för och därför behandlade mig som boskap.
Detta ihop med att jag övergivits av min släkt som bara besökte oss för att dom var rädda för min pappa har format mig till den mörkervarelse jag är i dag.



Antingen är man kompisar eller så är man ingenting.


Antingen arbetar man till man uppnåt det önskade målet eller så skiter man totalt i det.

Det finns bara Svart eller vitt.


Och jag vet hur det känns när man får stryk så att ben och annat krossas!
Därför slåss jag inte fysiskt över huvud taget.
...men gör mig inte arg i en diskution för verbalt vinner jag i stort sett alltid.